Den gångna helgen har för min del främst bestått av jobb. Men det var ju även Alla helgons dag. För oss som bor mitt emot en kyrkogård är detta en av de vackraste helgerna på året. Nästan överallt glimmar det ljus i mörkret och man kan stå länge i fönstret och bara blicka ut över detta vackra ljushav.
Efter att jag slutat jobbet i lördags åkte jag till Sankta Birgittas kyrkogård och tände ett ljus på min farmor och farfars grav. Det händer inte många gånger om året att jag beger mig till någon kyrkogård, men när jag gör det kommer nästan alltid tårarna fram. När man står där framför graven och låter tankarna vandra, då trillar de ner för kinderna. Inget undantag den här gången heller. Varför det blir såhär vet jag inte.
Sen åkte jag hem och hämtade övriga familjen och vi begav oss till Säters kyrkogård där min mormor och morfar vilar. Att det är en mörk tid på året nu har nog alla märkt. Men hur mörkt det är när man kommer utanför bebyggelsen, det vet inte alla. Julia frågade lite ängsligt om jag verkligen körde rätt väg när jag svängde av 26an upp mot Säter. :)
Det var en vacker syn, alla ljusen från gravarna, vi möttes av. Och här ute på landet blev det ju extra vackert i mörkret. Åter igen en stunds eftertanke, tårar nedför kinderna och så en värmande känsla i bröstet när man tänker på vad man har. Jag är allt lyckligt lottad!
Mysigt men vebodigt känner jag, när jag tänker tillbaka på när jag sist tände ljus på mormor och morfars grav. Då låg bara morfar där. I Berg. Och när jag var med och tände ljus på farmor och Allans grav. I Lidköping.
SvaraRaderaÄven ihop med mina farbröder och pappa, på farfar och Karl - Eriks grav. I Fröjered. Kolmörkt och sorgligt, man önskar att de som inte finns mer, skulle finnas hos en. Men vi kommer ju tyvärr aldrig ses igen.
Vackert och mysigt med lycktorna då det visar vad kärlek folk som ligger där har. Att de inte är bortglömda.
Vi känner ju inte till någon på någon kyrkogård här så vi har inga ljus att tända. Men jag tänker nästan varje dag på de som är borta och det är lika sorgligt idag som då de dog. Inga tårar men magen knyter sig på mig och man hör deras röster i huvudet ur minnet.
Kramar, Mia.
Vi var också uppe på St Birgittas i Lördags, så himla fint där uppe. Vi tände lite ljus hos Inger. Man blev riktigt tagen när man stod bland alla ljusen!
SvaraRadera