Ett år

Nu är det mer än ett år sedan jag gick hem från mitt jobb, iväntan på att Kotten skulle titta ut. Idag är det en sådan dag som påminner mig om hur det var för ett år sedan. Det var så mycket jag planerade att göra, så mycket jag såg fram emot och som jag tänkte att jag skulle hinna med. Och allt började så bra. Hösten var så fin och vädret var med oss långt in i september. Vi grejade med huset, jag grejade i köket och gjorde allt det där som jag tänkt göra; riktig mat som tog flera timmar, bakade bröd och bullar... Vi väntade och längtade! Tyckte att tiden gick för långsamt.

En vecka kvar tills Kotten tittade ut och vi insåg att det var en Linus i magen, inte en Oscar. Här var man bra trött på magen och ville bara att det skulle vara över. Nu när man tänker tillbaka saknar man den och känslan det bar med sig. Längtan...

Men nu när tiden snart är förbi och jag måste gå tillbaka till jobbet igen så tänker jag att jag ändå inte tog tillvara på all tid jag fått. Jag gjorde ändå inte allt jag tänkte, var inte en sådan mamma jag planerade... Blir man någonsin det? Borde jag gjort saker annorlunda? Troligtvis.

Det är så enkelt att vara efterklok och tänka att så här borde jag ha gjort. Och hade jag gjort just det så hade jag säkert inte varit nöjd ändå. Det är bara att inse, man blir aldrig helt nöjd. När jag ser tillbaka och ser på det jag faktiskt har fått så är jag ju verkligen inte missnöjd; vi fick Linus! Jag har haft ett helt år tillsammans med honom och Julia här hemma. Ett fint år och mycket har hänt. Vi har växt och mognat och jag, Patrik, Julia och Linus är en hel familj nu.

Den ledsamma känslan i allt det här är att jag minns så väl hur underbart det kändes att vakna upp på morgonen och inse att jag inte behöver gå till jobbet på över ett år! Och nu är den fina känslan snart slut och det gör mig ledsen....